Kulturkrock av humoristiska mått
Fredag
Jag hade jag fått ledigt för att sätta ljus på Nyköpings teater åt en DVD-produktion med ståuppkomikern Thomas Järvheden. Det blev en lång dag som för mig började kl 05:30 och slutade kl 02:30. Den ägnades till största del åt att förvandla scenrummet för att få fram en så ruffig, sliten teaterkänsla som det bara gick, vilket i sig inte är särskilt svårt på Nyköpings teater men det måste vara rätt ruffighet, som gör sig i bild.
Produktionen byggde på två föreställningar med betalade publik. Och här blev det en intressant kulturkrock, eller hur man ska uttrycka det. TV-folket - fyra kameramän och en ljudtekniker plus två runners versus scenfolket - mig själv, liveljudteknikern, följespotföraren och arrangören. Vi kommer från helt olika kulturer: Scenfolket sätter publiken i första rummet - det är publikens upplevelse som är grejen, framför allt om de har betalat för biljetterna. TV-folket däremot är ju där för att göra sjyssta bilder. Publiken är i deras ögon med för att det skulle bli ganska konstigt ut med en ståuppshow utan publik. De är liksom en bakgrund, en fond, som man kan belysa som man vill så att det blir snyggt i rutan.
Även arbetet med scenbilden blev annorlunda mot vad jag är van. Filmare placerar föremål och sätter ljus utifrån de vinklar kamerorna skjuter (filmspråk) så något som kan se märkligt ut för en livepublik, som ser det hela tredimensionellt och rakt framifrån, blir snyggt på film.
Men den största kulturkrocken bestod främst i filmteamets minst sagt avslappnade attityd. Som arrangör hade jag fått totalt tuppjuck om scenarbetare släntrade runt på scen under publikinsläpp och stod och snackade och käka banan mitt i strålkastarljuset som om de var hemma i köket. Men för filmteamet så var ju detta en inspelningsplats som vilken som helst och publiken var bara statister. De var respektlösta på ett närmast komiskt plan. I grund och botten hade det förstås att göra med någon kommunikationsmiss mellan arrangör och filmteam.
Vi kunde i alla fall skratta åt det efteråt och jag tror inte publiken hade en dålig kväll med tanke på ovationerna. Filmteamet var trots allt ett lättsamt och trevligt gäng att arbeta med och Thomas Järvheden är en jävligt rolig kille, även två gånger i rad, kan jag intyga.
Och jag har förstås blivit några nyttiga erfarenheter rikare.
Det var allt för mig. Nästa vecka blir det min kära klasskamrat Anna som står för bloggeriet men jag kanske bidrar med något litet inlägg längre fram och berättar hur det gått med LIAn.
Simma lugnt därute //
Marie
